Jag tappar tron på mänskligheten
Jag ångrar mig nu. Först var det lugnt. Jag satte mig vid ett bord bredvid ett fönster. Sen började de sakta men säkert glida fram, fyllona, "äckelmänniskorna". Det finns liksom inte en chans att man slipper undan tydligen. Det är igen skillnad om man ignorerar dem eller ber artigt att de ska gå. "Nej, tyvärr. Jag vill inte va din kompis. Jag vill helst inte prata med någon alls." Inte hjälper det heller att man drar till med en halvvit lögn och säger åt det finska fyllot i 50-60-årsåldern; "Jag pratar inte finska". Då kommer svaret: "English?". Det finns inte tillräckligt med fungerande hjärnceller till att förstå att jag är en fullt nykter människa, på resa, ALLTSÅ INTE PÅ FEST, som har noll intresse av att skapa nya kontakter. Jag får ingen respekt alls.
De liksom kommer från alla håll, äckelmänniskorna. Nästan som köttätande zombies. På jakt. På jakt efter för fulla/dumma människor av det motsatta könet som de kan lura. Jag lovar! Det är så. Annars kan jag inte komma på någon anledning till varför de kommer och pratar med mig.
En nysvensk (som sa att han inte var full, och jag tror faktiskt oroligt nog att det var sant) kom och satte sig med mig och "ville prata". Jag sa helt ärligt (igen) att jag inte har lust att prata med någon. Efter en liten stunds diskussion erbjöd han mig att jag kunde sova i hans hytt. Jag förklarade att det inte finns en chans i världen att det kommer att hända. "Sluta va så fördomsfull" sa han varje gång jag tackade nej. Sen kommer det; "Du har så vackert ansikte, så fina läppar." -JO jag ÄR fördomsfull. Jag kan inte vara något annat än det. Jag har inte en blekaste aning om hur jag vågade åka färja då jag var yngre ensam utan hytt. Det borde fan va olagligt. Det enda positiva med att nysvensken satt och pratade med mig var att alla andra fyllon på jakt gick förbi oss. Ca. tjugo minuter slapp jag dem.
Då nysvensken gick kände jag att jag inte kan sitta kvar en sekund. Jag kände mig jävligt otrygg. Jag hörde skrik och rop av äckelmänniskor från undre däcket. Dessutom har jag ju min lilla hund med mig också som alla tydligen vill klappa och gosa med, vilket jag inte tillät dem att göra. Jag flydde in på toaletten och tänkte vad FAN ska jag göra? Ska jag verkligen bli tvungen att betala 50€ för en hytt i 3 timmar.
Jag gick ner till infon och frågade damen där om det finns något ställe dit jag kan gå för att slippa alla fyllon. Jag kunde gå till vilorummet sa hon, men nyss var två män där som nästan hamnade i butkan varnade hon. Okeeeej, jag kände mig förtvivlad. Hon sa att annars kan jag gå och sätta mig i cafét längre fram, att det ska va lugnare där. Jag smög dit. Försökte glida mellan skuggorna så att ingen såg vart jag gick. Jag satte mig i hörnet bakom en vägg. Jag gömde mig. Jag hörde hur äckelmänniskorna skrek, skrattade, bråkade osv bara några meter bort. Och jag satt tyst för att inte bli upptäckt. Jag vågade inte ens hosta, för då kunde de ju ha hört mig.
Ska det verkligen vara så här? I Finland? Jag ska ta mig från mitt hem till mina föräldrars hem. Färjan är ett transportmedel för mig. Jag måste sitta rädd på färjan för att jag inte har råd med hytt. Och att åka flyg som skulle vara den absolut smärtfriaste vägen finns inte ens på kartan. Tur och retur från Mariehamn till Vasa kostar minst 500€.
På vägen hem blir det hytt kan jag lova. Jag får väl låna pengar för att ha råd. Det här vill jag inte vara med om igen. Jag förstår att det händer våldtäckter på färjorna. Det skulle vara konstigt annars. En brud som kom och pratade med mig och frågade var man kan köpa mat var så full att hon knappt hölls att stå på sina ben.
Jag äcklas. Jag hatar alkohol. Jag är SÅ nära att bli nykterist nu. Alkohol för inget bra med sig. Vuxna människor som super sig så fulla att de tappar omdömet. Och folk som utnyttjar andra som är för fulla. Det är så tragiskt.
Jag kanske överdriver? Jag utsätts nästan aldrig för såna här situationer. Jag kanske har levt i en för trygg värld senaste åren då jag blir så upprörd av detta. Och nu då dagsljuset kommit fram igen och äckelmänniskorna krupit till sina hytter så känner jag mig nästan lite löjlig, var det faktiskt så där farligt? Jo, det var det. Just då kände jag mig så otrygg och ensam. Och inte såg jag någon väktare heller, bara då de kom och låste och öppnade bagageutrymmet. Det finns värre saker här i världen, men just då, då klockan var 4.30 och jag var ensammast i världen så kändes allt jävligt olustigt.
Detta var det bästa sättet för mig att få tiden att gå. Eftersom jag inte har någon att prata med så kände jag att jag kan skriva av mig istället. Nu börjar alla "normala" människor komma som ska äta frukost. Om 45 min är vi framme i Åbo. Jag önskar av hela mitt hjärta att bussresan blir behagligare. Så att jag kanske äntligen skulle få slappna av och kanske sova lite.
Tack å gonatt! Eller god morgon är det ju nu. Tack alla som gjorde denna natt så minnesvärd!